Djursjukhuset i Malmö stället med noll koll

Jag har länge funderat på att skriva ner detta. Dels för jag vill kunna berätta vår historia med mina upplevelser, dels för att det ska bli känt för att berätta det för djursjukhuset verkar inte leda nånstans. Och dels för att det känns så jävla overkligt alltihopa så därför kan det vara bra och ha det nerskrivet. Men det är först nu som jag känner jag orkar ta mig genom det och faktiskt göra det.

Jag vill börja med och säga att detta är absolut ingen kritik mot de personer som vi mötte när jag var inne med Nikon. Har absolut inget att klaga på när vi mötte veterinären när vi kom akut in på natten eller hon sköterskan som avlivade henne. Något som jag alltid varit tydlig med. Min kritik handlar om det som följde efteråt.

Nikon somnade in den 25/1 vilket lämnade mig i en total sorg och kaos. Hanna frågade ganska omgående om jag kunde tänka mig och obducera henne, men var inte förrän på söndagen som jag kunde ta in det. Så på måndagen den 28/1 ringde jag och frågade om det var möjligt. Fick då till svar att de var tvungen ha av mig att jag ville det. Jag blev lite fundersam och svarade något i stil med ja det vill vi det är därför jag ringer till er. Fick då svaret att hon skulle se om hon var kvar eller om hon redan skickats på kremering. Hade hon inte gjort det skulle de göra en obduktion och sen skicka henne på kremering. Jag påpekade att det är njurarna vi är intresserade av och vill ha svar kring. Vi misstänkte redan då RD så vi ville att de skulle skickas till SLU.

Hanna hade ju massor med frågor hon med. Så passade även på att säga det att hon gärna ville prata med dem och för min del var det helt ok. Där fanns inga frågor som hon inte fick ställa och att de fick lov att svara på vad hon än fråga. Där fanns absolut inga hemligheter. Tjejen jag pratade med var osäker på om jag behövde intyga det skriftligt genom att skriva på ett visst papper. Hon lovade och kolla upp det och i så fall skicka hem det till mig så kunde jag bara fylla i det och komma in med det. Absolut sa jag. Där kom aldrig något papper så i min värld var det väl då okej att de pratade med Hanna. Men så var det ju absolut inte. Så jag fick kontakta dem igen med att det var helt ok för mig del att prata med henne. Och det vi undrade var är där prover skickade till SLU? Eftersom vi misstänker RD så måste det dit till personer som sitter där och analyserar. Fick så svar att hon kunde se att det skickats prover och svar lite varstans men hon fick inte lov att svara på den frågan. Men kände mig ändå lite lugnare.

Dagen efter var jag ute med Lingon i trädgården och min mobil låg där inne. Efter ett tag insåg jag att jag hade ett missat samtal från djursjukhuset. Snacka om panik. Så jag ringde upp dem. Tjejen som tog emot mitt samtal blev väldigt förvånad över det hela. För visade sig att det fanns inga anteckningar i Nikons journal om att någon hade sökt mig. Hennes gissning var att det var hon som gjorde obduktionen, men när hon gick in för och kolla hennes schema visade sig hon var ledig den dagen. Så hon kunde inte säga vem eller varför någon hade sökt mig. Snacka om att det var en stor panik, förvirring och oro som fanns kvar hos mig efter det samtalet. Varför hade någon egentligen ringt mig och vad ville personen egentligen mig? Detta var de första tecknen på hur kommunikationen egentligen är på det stället så då började oron komma att tänk om det missades att hon skulle skickas till enskild kremering. Tänk om jag inte får hem henne. Sen kom smset om att hennes urna hade kommit, vilket kändes skönt att hon var hemma. Samtidigt som jag inte riktigt kände mig säker. Är det verkligen Nikon som är där i?

Den 14/2 kl 00.33 fick jag följande sms:

Hej Nikons ägare!

Vi har fått ett samtal från en person som säger sig vara uppfödare till Nikon. Pga sekretess får vi inte utlämna uppgifter till andra än den som är ägare.

Frågan enligt journalen är vart provsvar från biopsierna skickats. Jag förstår inte frågan, då inga biopsier har tagits vad jag kan utläsa av journalen. Menar man kanske obduktionssvaret? Det har vi inskrivet i journalen, det preliminära som kommit. Slutsvaret inväntar vi.

Återkom gärna om frågor kvarstår, annars hör vi av oss när slutsvar kommit.

Med vänlig hälsning

leg. veterinär …..

Evidensia Djursjukhuset Malmö

040-552200

(Jag har plockat bort namnet på veterinären då jag inte tycker det är relevant)

Så nästa dag ringer jag upp djursjukhuset igen och säger återigen att det är helt ok att prata med Hanna. Hon får lov och ställa vilka frågor hon vill där finns inga hemligheter. Påpekade också återigen att jag hade fått höra att jag kanske skulle behöva skriva på ett papper om att ge mitt intyg till det. Men då jag aldrig fått det så trodde jag ju i min värld att det var ok.

Jag påpekade igen att det vi undrar över är om det skickats prover till SLU. Tjejen jag pratade med lovade att kolla upp det och att någon skulle återkomma med svar.

Nästa dag blir jag uppringd av en mycket förbannad veterinär. Som är irriterad över och skäller ut mig för att där var så många meddelande om att ringa uppfödaren. Förklarade att jag hade vid upprepade tillfällen påpekat för dem att det var okej att prata med Hanna. Och att jag hade ringt igår för det vi undrade över var om det hade skickats prover till SLU (Nej, man känner sig inte alls tjatig). Fick då ett väldigt argt svar om att det kunde hon inte veta för det var inte de som gjort obduktionen utan de hade skickat iväg hela henne till SVA. Fick förklara fyra gånger att anledningen till att vi frågade var att jag hela tiden fått svaret att obduktionen gjordes hos dem och att de hade skickat iväg prover hit och dit. Varje gång hon sa något om att de kunde hon inte veta bemötte jag med vad jag fått för svar innan så tillslut börja hon lyssna. Men hon kunde ju inte ge mig så mycket svar utan det var bara att vänta och se.

Tiden den gick och inget hördes. Förrän den 4/3 när jag fick denna printscreen på ett mail från Hanna.

Känns som en spännande utveckling att först gå från att inte kunna prata med Hanna till att vara den man vänder sig till när det egentligen är mitt tillstånd som behövs. Nu var det ju detta vi ville båda två. Men bara känns så konstigt. Sen känns det ju snabbt jobbat. Var ju detta som jag bad om redan när jag ringde och fråga om obduktion 28 januari, men det dröjer tills 4 mars innan man faktiskt tar tag i det. Och frågan ställs om det är det vi vill. Tycker vi varit ”ganska” tydliga med det innan.

Sen dröjer det till 7/3 när jag via kontakt med vår vanliga veterinär får reda på att där är ett svar. Men att de inte kan se vad det är eftersom de inte är med där det delas. Ringer då till djursjukhuset och säger att jag vill ha ut protokollet. Får till svar att det måste läsas genom av en veterinär och godkännas så det kommer ta tre veckor innan jag får det hemskickat.

Nästa morgon får jag följande sms:

Hej Nikons ägare!

Då har slutsvaret på obduktionen kommit och det var dessvärre renal dysplasi som misstänkt, dvs njursvikt. Jag har mailat kopia till er uppfödare Hanna.

Om du har frågor är du välkommen att kontakta mig via Kundtjänst 040-552200. Annars är jag säker på att Hanna är påläst gällande denna sjukdom och ni kan diskutera.

Med vänlig hälsning

leg. veterinär

Evidensia Djursjukhuset Malmö

040-552200

Kändes som ett sånt jäkla slag i magen att det var så man skulle få beskedet. Och att jag inte blev benämnd med namn, men man hade tydligen lärt sig Hannas. Sen kändes det ju lite intressant att det skulle för mig som djurägare ta tre veckor att få ut protokollet men det kunde mailas till uppfödaren dagen efter.

Ju mer dagen gick desto mer förbannad blev jag över hela tillvägagångssättet så tillslut la jag en printscreen på smset på min insta. Hanna tog då det och skickade till djursjukhuset med en förfrågan om det var så här man bemötte djurägare och inte ens tilltala dem med namn.

Nästa morgon fick jag detta smset:

Hej Anna. Jag har förstått att du har fått ett tokigt formulerat sms och jag beklagar det. Lovar att vi återkommer till dig per telefon under nästa vecka, jag h har lite svårt att talas vid just nu, men jag kan nås på mail hela helgen, och om du inte känner att det är mer brådkskande än att vi kan höra av oss nästa vecka, så lovar jag att vi återkommer då. Jag beklagar formuleringen och så hör vi av oss nästa vecka. Mvh //chefsveterinär Malmö

Jag blev uppringd av veterinären som jag pratat med tidigare vid några tillfällen men hon lyckades alltid ringa när jag var ute med Lingon och mobilen låg inne. Förutom sista gången men klarade inte av att svara. För smset hade gjort att jag kastades väldigt mycket bakåt i min sorg. Jag bröt ihop för inget alls, kunde inte sova och på lördagen var jag helt däckad av migrän så hade inte klarat att svara. När huvudet blev lite bättre valde jag att skriva ett långt mail till både veterinären och chefsveterinären om mina upplevelser.

Jag fick svar på söndagen och första som faktiskt beklagade sorgen och förstod att det var jobbigt. Och att hon hade delat med sig av min berättelse och vårt ärende till djursjukhuschefen. De skulle tillsammans se över vad som hänt och sen återkomma till mig. Och hade jag några medicinska frågor kunde jag ställa dem till henne.

Tiden gick jag jag hörde inget. Sen en dag låg där ett brev i brevlådan från djursjukhuset. Trodde ju så klart det var obduktionsprotokollet. Men var det det?

Nej, det var det så klart inte. Det var hennes journal som jag fått ut. Suck!

Mailade chefsveterinären igen och påpeka det senaste beviset på att de inte har någon kommunikation och skrev vad jag hade sagt jag ville få ut och vad jag fick ut. 28/3 fick jag två mail från henne. I det sista skrev hon:

Det låter ju mycket märkligt, jag beklagar åter igen att det varit sådana problem i ett så känslomässigt jobbigt ärende! Jag har redan skickat informationen vidare till ansvarig för kundservice och kommer också personligen att diskutera fallet med henne. Orsaken till att detta har dröjt mer än önskvärt är att vi precis har en ny ansvarig på plats, vi har alltså på inget vis släppt ärendet.

Det var som sagt det sista jag hörde från henne för över två månader sedan. Inte har jag fått något obduktionsprotokoll trots jag påpekat till henne att jag inte fått det och att jag en gång till ringt och bett om att få ut det.

Tyvärr är det väl säkert hur många turer som helst som också skett som jag förträngt.

Behöver jag säga att jag idag ångrar något extremt att jag valde att chansa och lägga in Nikon för behandling och inte valde att låta henne somna in hos veterinären i Lund. Så mycket oro, kraft, energi och tårar som då hade sparats…

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s