Jag saknar Nikon något fruktansvärt hela tiden. Kan inte förstå att det gått 12 veckor sedan hon somna in. 12 veckor som man känt sig halv.
Det är alltid en sorg att förlora en hund. Då det aldrig är ”bara” en hund som icke hundmänniskor tror. Utan det är en familjemedlem och ens allra bästa vän. Men att förlora en så ung hund och på det chockartade sättet har varit så extremt fruktansvärt. Det fanns noll sätt att förbereda sig och lämna en själv helt i chock. Många gånger har jag svurit över detta och ställt mig frågan varför just min hund? Inte för jag hade önskat någon av hennes kullsyskon att gå genom samma sak. Jag grät av glädje för de syskonen som klarade ultraljudet och jag grät av sorg för syrran som det inte gick bra för.
Men hennes bortgång har det kommit upp till ytan och pratats väldigt mycket kring mörknandet av sjukdomar och RD i synnerhet. Jag är otroligt tacksam över att ha en uppfödare som är villig och ta denna fight och inte vill tysta ner något. Och hon har hela tiden varit noga med att kolla att saker känns ok för mig. Och jag hoppas att allt detta kan leda till något bra i slutet och kanske komma någon liten bit närmare att få reda på varför och hur denna skitsjukdom uppstår.
Men denna öppenhet har också gjort att det uppstått flera frågor. Både hundmänniskor och icke-hundmänniskor har när man träffats eller på nätet ställt frågan om varför hon dog eller massa frågor kring symptom eller om RD. Och blivit bemött jaha det var din hund som hade det. Så jag vet ju att hon är en snackis ur många olika synvinklar runt om i landet. Vilket leder till att jag ibland bara har lust att skrika att hon var inte sin sjukdom. För mig var hon så mycket mer än någon med RD. Visst, vi levde och led med symtomen i ett år, men det var typ hennes 5 sista timmar i livet som jag visste om att hon hade njurproblem. Så för mig är och var Nikon så mycket mer. Hon tillsammans med Lingon var mitt ljus och mitt allt. Så utan henne är jag bara halv och allt är ett ständigt mörker…
RallyLingon 