Små steg framåt…

I fredags var det 6 veckor sedan Nikon fick somna in. Tänk att det redan har gått 6 veckor sedan den där kaosdagen. Där allt bara snurra och jag satt där själv i rummet, pappa hade gått ut för att jag skulle få lov och säga hejdå i fred,  och bara tittade på Nikon där hon låg på fällen. Väntade på att bröstkorgen skulle börja röra sig och hon skulle resa sig och komma fram till mig och putta på mig och ge mig hennes kom igen nu gör vi något kul. Tyvärr hände det ju aldrig. Och tankarna bara snurra i skallen. Hur kunde det sluta så här? Hur ska jag kunna eller orka berätta för någon om vad som hänt? Det jag visste var att jag ville att Hanna och Lasse skulle veta det först. Kändes inte rätt emot dem att de skulle behöva läsa på Facebook eller insta att Nikon hade somnat in. Men hjärnan funka ju inte alls så jag vet inte hur många gånger jag skrev om det. För där och då kände jag mig rädd att framstå som jag gett upp för lätt. Ja, idag vet jag att det aldrig kunde slutat på något annat sätt men där och då var det en rädsla.

 

Efter det har det varit ett konstigt virrvarr av känslor och grejer som en efter en betas av. Vill passa på och rikta ett stort tack till alla där ute för ert fantastiska stöd. Utan er, Lingon och föräldrarna hade jag aldrig tagit mig genom detta i en bit. Ett extra stort tack till Hanna för ditt stöd, påtryckningar och att du jagat folk när jag inte orkat.

 

I torsdags fick jag äntligen beskedet på obduktionen. Det var RD, något som vi i och för sig misstänkte hela tiden då symptomen stämde in lite för bra på Nikon. Även om det var väldigt väntat så var det ju ändå väldigt deppigt att få det bekräftat. Samtidigt som det var lite skönt att få svaret. Då slapp man fundera på om det var något hon blivit förgiftad av eller om man kunde gjort något för och att förhindra utgången.

 

Men det gjorde ju återigen att man blev så förbannad på djursjukhuset. För på fredagmorgon fick jag detta sms.

 

53367905_10155956035622761_7901616110871511040_n

Kändes så fel på alla sätt och vis. Och när Hanna skickade länken om hennes inlägg om vad som hänt. För hon ville att det skulle kännas ok för mig. Vilket det absolut gjorde, men att läsa smset som jag skickade till henne när det hänt gjorde att jag kastades tillbaka till de känslorna. Och fick återigen fly in på toa på jobb för att bryta ihop. Men det lade sig snabbt igen och jag återgick till att vara förbannad över smset. Ju mer dagen gick desto mer dagen gick desto mer blev ilskan. Återigen tog Hanna tag i det när jag inte orkade. Så hon skicka ett meddelande till djursjukhuset och ifrågasatte att det var så man meddelade ägaren och att man inte ens använde mitt namn i smset. Gjorde att jag på lördagen vaknade upp till ett sms från chefen på djursjukhuset som sa:

Hej Anna. Jag har förstått att du har fått ett tokigt formulerat sms och jag beklagar det. Lovar att vi återkommer till dig per telefon under nästa vecka, jag h har lite svårt att talas vid just nu, men jag kan nås på mail hela helgen, och om du inte känner att det är mer brådkskande än att vi kan höra av oss nästa vecka, så lovar jag att vi återkommer då. Jag beklagar formuleringen och så hör vi av oss nästa vecka. Mvh //chefsveterinär Malmö

Ja, jag har plockat bort mailen och namnet, även om det inte är så svårt att hitta. Men detta gjorde ju att veterinären ringde mig under dagen. Så klart lyckades det prickas in när jag var ute i trädgården och mobilen låg inne. Sen sista gången hon ringde hade jag sån migrän så jag hade aldrig klarat av att prata. Speciellt inte ett sådant samtal då smset från dagen innan gjorde att jag bröt ihop och storgrät bara jag tänkte på Nikon. Men kände jag behövde få ur mig allt vad jag kände. Så jag skrev ett extremt långt mail till veterinären och chefen där jag sa att jag hade inget att klaga på när det kommer till bemötandet när vi var inne akut på torsdagskvällen eller hon sköterskan som avlivade henne. Då fick jag fantastiskt bemötande. Men det är det efter som är helt katastrofalt. Skrev många saker men redan kommit på några saker som jag inte kom ihåg att ta med. Känns skönt att jag fick säga det jag ville så får de lov att göra vad de vill med informationen som jag gett dem.

 

Det gjorde att när jag vakna idag så kändes det som om det trillat en sten från mina axlar. Plötsligt kändes det som om jag kunde lämna allt det där skiten bakom mig och ”bara” sörja Nikon. Nu är allt avklarat.

 

Så idag har jag inte fått fullständig panik över när det kommer komma in en liten valp i familjen igen, även om det kommer dröja många månader dit. Jag har kunnat följa dagens HtM-tävling via resultaten på hundaktiv utan att bryta ihop för att där skulle vi varit. Utan ”bara” känt mig deppig över det. Jag har påbörjat en lista bland anteckningar om framtida låtar i freestyle och HtM.

 

img_6775

Kommer aldrig glömma dig min virvelvind. Även om jag fick fnatt på dig på rallyplanen så vet jag att jag kommer aldrig få en hund som dig igen.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s