Vila i frid älskade virvelvind

Jag la i onsdags upp denna bild på insta med texten: side by side forever.

Fick sen känslan oj nu kommer folk tro att Lingon fått somna in. Vad jag aldrig hade kunnat gissa var att vi två dagar senare skulle säga hejdå till Nikon.

På torsdagen när vi kom hem var Nikon konstig. Hon låg bara i hallen och ville inte alls komma in i resten av huset. Först trodde jag det berodde på att där låg köksluckor på golvet i köket, för så där brukar det ju inte se ut. Gick ut till henne och fick henne att komma ut i köket. När jag klappade henne kände jag att hon skakade VÄLDIGT mycket. Hela hon skakade så hon skallra tänder. Sen slutade det plötsligt. Sen börja det igen. Men denna gång var det koncentrerat till bakbenen. Tyckte även att hon stod lite med ryggen i en båge så jag koppla det att smärtan kom från magen. Men hon reagera inte alls när jag försökte klämma och känna. För denna dag var det första dagen på flera veckor som hon åt en hel dagsranson av mat. Så fundera om det var helt enkelt magkramp för den fick jobba för en gångs skull. Ringde till mamma och pappa och frågade vad hon hade ätit under dagen om det var så hon fått i sig något hon inte tålde. Berättade att hon skakade av smärta och att jag fundera åka in till djursjukhuset. Vi prata ett tag sen tillslut sa pappa kom hit med Lingon så tar vi och åker in med Nikon.

Så vi styrde bilen mot djursjukhuset. Men man var ju en retriever så där var man superglad och älskade alla. Så visade inte alls att hon mådde så dåligt som hemma. Utan hon var väldigt pigg, glad och gick fot i korridoren för att säga kolla vad jag kan.

När vi vänta så ställde vi henne på vågen. 21,7 kilo stanna den på. Snacka om att man fick en chock. För sist jag vägde henne för 2,5 vecka sedan vägde hon 24,3. Man hade ju sett hon hade blivit smalare och den senaste veckorna har hon varit extremt kräsen och knappt ätit och spytt en hel del. Sen när vi fick komma in till veterinären var där en annan våg och den visade 22,7. Så kändes ju lite bättre men ändå extremt mycket nedgång på kort tid.

Veterinären kände igenom henne men kunde inte hitta något speciellt. Hon var mjuk och fin i magen så inget som satt fast eller var förstoppad. Och i övrigt verka hon pigg så därför gjordes inget mer där. Men veterinären tyckte det var oroväckande just med att kräkningarna och tyckte att det borde kollas upp om det fortsatte. Jag har pratat med vår veterinär om detta och det har hela tiden kopplats till hennes allergier. Vid två tiden på natten kom vi tillbaka till föräldrarna och typ det första som hon gjorde var att spy två jättehögar. Okej bara gå upp och ringa veterinären nästa dag.

Vår veterinär ville först ge oss en tid nästa vecka. Men jag påpeka att jag ville ha en idag just för vill kolla upp detta nu. Och hänvisade till veterinären som vi varit hos under natten som sa att det kanske rörde sig om magkatarr eller någon mag/tarmsjukdom. Så försvann hon ett tag. Och eftersom vi varit där så mycket är vi kändisar där så de var snälla och tryckte in oss mellan andra.

Idag när vi kom till veterinären var det tydligt att hon inte var sig själv. När hon brukar komma dit så brukar hon springa in och ställa sig upp med frambenen på disken i receptionen och säga hej nu är jag här. Men denna gång gick hon lugnt in. Väl där så blev det ny undersökning, röntgen av magen ur alla möjliga vinklar och massa blodprov. Sen blev det ny väntan.

Så här spenderades stora delar av fredagen.

När resultaten på blodproven kom så hade hon något höga njurvärden. Varför visste man inte, men det pratades om att kanske hade göra med problem med sköldkörteln. Så det sattes in en kanyl och hon fick någon medicin som skulle få verka i en timme sen skulle det tas nya blodprov. Många tankar snurra i huvudet då. Lite nerstämd var man. För man insåg att om det var det skulle det vara slut på tävlandet, samtidigt som jag ju ville att hon skulle må bra och behövde hon medicin så självklart.

Klart Blågul hunden ska ha blått och gult bandage.

Tillslut hade timmen gått och veterinären kom in till oss. Hon berättade att de hade misstänkt att det var Addison, men det var det inte. Så då kände man sig lite glad. Men sen kom ju värsta käftsmällen. För i nästa mening fick jag höra att hennes njurar var riktigt, riktigt dåliga. Så hon tyckte vi skulle göra ett ultraljud. Och det skulle göras samma dag för det var så akut. Genom att göra det så kunde vi få bättre bild av hur det var. Men att jag skulle ställa in mig på att det kanske var försent att göra något. Ungefär där bröt jag ihop fullständigt. Så när veterinären gick och ringde runt till olika kliniker som kunde ta emot oss och göra ultraljud ringde jag till pappa. Mellan gråtattackerna fick jag fram DU KOMMA HIT NU! Så han bara var är du? Hos veterinären. Okej jag kommer. Sen slängde han sig i bilen och kom dit och sen var med som stöd och chaufför resten av dagen.

Först styrde vi bilen mot Lund för att göra ultraljud. Även där fanns de egentligen inte tid, men eftersom det var så akut så skulle de ta oss när det fanns tid. Men väl där fick vi komma in ganska snabbt. Det gjordes ultraljud, mer blodprov och togs ett urinprov direkt ur urinblåsan. För då kunde man vara säker på att om det finns bakterier där så är man säker på att de kom från urinblåsan.

Under tiden vi väntade på resultatet gick vi en promenad. När vi fick resultatet så var det ju återigen ingen positiv bild. Njurarna var kroniskt skadade och riktigt, riktigt dåliga. Hon hade en infektion i urinblåsan som gått tillbaka upp i njurarna och gjort så det bildats cystor och sen hade hon även dåligt med röda blodkroppar. Fick då två val. Antingen fick hon somna in eller så skulle hon läggas in på djursjukhuset där hon skulle få dropp och antibiotika och se om hon hämta sig och det var infektionen som gjorde henne så dålig. Min fråga blev då om jag gör detta vad får hon då för liv? Antingen kunde det vara så att det inte blev någon skillnad eller så kommer hon leva ett bra liv med mediciner och njurfoder. Men njurarna var ju så pass skadade så hon kommer bli dålig igen med tanke på hur dåliga njurarna var. Sen om det är nästa vecka, några månader, ett år eller max två år det gick inte att säga. Valde då att chansa men var tydlig med att hon ska inte behöva må dåligt. Även om det är självklart att jag vill ha kvar henne så ska hon ju inte finnas kvar för min skull. Så veterinären gick och ringde till djursjukhuset och de var redo att ta emot oss.

Så vi styrde bilen mot Malmö och djursjukhuset. Eftersom hon var vid medvetande så blev vi nedprioriterade och det blev massa väntan. Många tårar både från min och pappas sida och jag hela tiden upprepade orden det var inte så här det skulle sluta! Under tiden vi vänta blev hon sämre. Skakningarna kom tillbaka. Först i bakbenen och sen mer och mer i hela kroppen. Jag kom på mig att sitta verkligen och studera henne. Komma ihåg varje litet hårstrå, liten färgskiftning, vinklar, ja allt helt enkelt. Samtidigt som jag började då tvivla på mitt beslut. Gjorde jag verkligen rätt? Hade jag tagit rätt beslut? Tillslut insåg jag bara nä, hon ska inte behöva må så här igen och jag kommer aldrig klara av att se henne må så igen. Skickade pappa till shoppen för att handla en baconcreme till henne. För det älskade hon så ska hon få nu då hon inte fått det på länge. Men fanns ingen så blev laxcreme. Den var ju också poppis. Tror att ungefär här nån gån kom en sköterska in i väntrummet så sa till henne att jag har ångrat mig. Hon ska inte läggas in hon ska få somna in istället. Fick frågan om jag inte ville träffa en veterinär. Men sa att det behövdes inte det var så dålig prognos ändå så hon ska inte behöva må dåligt.

Så hon gick och förberedde ett rum till oss. De hade verkligen gjort det fantastiskt fint. Massa tända ljus och en fäll på golvet. Nikon gick direkt in och la sig på dem. Precis som hon förstod. Sen var det något som hon reagera på så hon ville fly, men kom tillbaka när jag kalla på henne. Hon la sig, jag la mig bredvid, höll om henne och begravde ansiktet i hennes päls samtidigt som tårarna sprutade. Pappa satte sig bredvid så hon låg med huvudet i hans knä samtidigt som hon fick käka laxcreme. Vi fick en liten stund med henne sen kom sköterskan tillbaka och gav henne första sprutan. Så fort Nikon fick den började hennes svans vifta. Och när sköterskan kom in med de två sista sprutorna gick svansen så där snabbt som den alltid gjorde när hon såg någon och eftersom hon fick de sista sprutorna så slog svansen saktare och saktare. 17.23 slutade hennes hjärta slå och det kändes som om mitt höll på och göra samma sak. Kändes som man föll in i ett stort mörker efter det. Min älskade Nikon…

Det var ju inte så här det skulle sluta. 2019 var ju året som vi skulle kicka allergiska problemen åt helvete och rocka på freestyle och heelwork to music planen. Planen var att nästa helg skulle du debutera i freestyle på riktigt. Vi skulle försöka ta titel i klass 1 och kanske hinna med att starta i klass 2. Vi började få ihop vårt heelwork program riktigt bra så tanken var ju att försöka ta titeln i klass 2 och sen debutera i klass 3.

I julklapp fick jag en spårlina så vi skulle ju ta tag i det där med att testa att spåra för du hade en förjäkla bra näsa. Vi skulle försöka hinna med och testa någon lydnadstävling. Och kanske trycka in någon rallytävling.

Och kanske det viktigaste. I onsdags så anmälde jag dig till lämplighetstest till att bli besökhund för att sedan bli skolhund så jag skulle kunna börja min dröm och få kombinera mitt yrke med mitt hundintresse.

Sen massa, massa mer saker som man tänkt som aldrig blev.

Älskade lilla fantastiska virvelvind. Som jag älskar dig och som jag saknar dig.

Annonser

2 reaktioner till “Vila i frid älskade virvelvind

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s