Vilket jäkla magplask…

För ett tag sedan fick jag ett infall om att det skulle vara kul att åka nånstans en bit bort o tävla. Velade fram och tillbaka, bestämde mig, ångrade mig och så fortsatte det så. Tillslut blev det att vi anmälde oss och vi hyrde in oss hos Hanna över helgen så vi kommer en bit på vägen. 

Idag var första tävlingen i Varberg. Var lite den tävlingen som lockade då båda domarna som dömde har vi aldrig startat för. Hur ofta händer något sånt?
Efter lite mindre problem att hitta dit kom vi fram och anmälde oss. Var inte en optimal Lingon-bana då det var en del stopp och sen var bärandet med. Men Lingon verkade på så kändes ganska ok. Försökte leka igång henne innan med vår lilla plastapport men gick inte riktigt enligt planerna. Hon sprang gärna fram till den när jag kasta den men att ta upp den. NEJ tack!
Vi hade startnummer 13 och när nummer 11 kommit en bit på sin bana så börjar jag känna mig yr. Och när det är vår tur att gå in så är jag så yr att jag knappt kan stå på benen och när jag står stilla känner jag hur jag börjar svaja och jag blir mer och mer illamående. Lingon brukar vara väldigt mån om sin matte när hon mår dåligt, t.ex. När jag har bäddat ner mig för jag har migrän kommer hon alltid och lägger sig bredvid med nosen mot min panna, men matte som mår dåligt i tävlingssammanhang blev världens läskigaste. Så man ville inte riktigt vara nära. Och yrseln blev ju inte bättre av att gå i en spiral. Sen kom hon igen lite så tog beslutet när hon är riktigt med så ska vi gå av. Och när det kommer två hinder efter varandra då har man en väldigt lycklig papillon så då valde jag att vi fortsatte rakt fram ut från planen. 
Sen tog vi och åkte till vårt hem för helgen och däckade där och sov några timmar. Känner mig som mer människa nu även om det fortfarande svajar lite. Får hoppas det går över under natten. För mår jag som jag gör nu kör jag inte till tävlingen. Då tar vi sovmorgon här och sedan styr bilen hemåt. Känns lite tråkigt då det inte blev den roliga rallyhelg som jag tänkt mig. Men känns inte rätt mot Lingon att utsätta henne för en tävling till när det snurrar satan för matte. Hon är redan tillräckligt förvirrad över att vara här. Varför ska vi bara sova på det där stället vi brukar träna på? Hon står och spanar i glasrutan upp mot apellplanen och undrar var är min fröken och när jag vi ta och träna?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s