Fortfarande väldigt overkligt

Trots att det har gått ett tag så känns det fortfarande lika overkligt. Den 21 september styrde Lingon och jag bilen mot Ystad för att vara med på deras dubbeltävling. Både jag och Lingon kände oss ganska opepp på morgonen men kom iväg tillslut. Det som kändes lagom opepp med det var att det var sagt att det skulle regna stora delar av dagen, men vi hade fått erbjudande från två olika att flytta in i deras tält =)

 

Kändes som det fanns en risk att jag skulle få en övertaggad hund då banan inleddes med sitt, skicka över hinder och direkt efter skicka över hinder. Men var glad att det inte var tvärtom då det skulle vara svårt att få stopp på henne efter hon fått hoppat. Sen var det backningen och inkallningen som gjorde en lite orolig men det fick gå som det gjorde.

 

Det började närma oss vår tur och vi ställer oss i närheten av banan och belönar upp kontakten. Helt plötsligt känner en regndroppe på mig. Kunde inte låta bli utan svor rätt ut. Domaren som dömde i Sjöbo, när himlen öppnade sig totalt när vi gick in på banan, gick förbi och frågade vad det är med oss och regn? Ja, säg det. Ekipaget på banan blev färdiga, men eftersom varken domare, skrivare eller honnörsvakt hade några regnkläder blev det några minuters paus så de skulle få springa och hämta det. Vi gick och ställde oss under ett träd i ett försök att slippa undan regnet lite och fortsatte att belöna upp kontakten. Lingon stod med ryggen mot banan så hon såg inte att det även sattes upp ett parasoll där domaren och skrivaren stod. Jag tänkte inte så mycket på det då, men i efterhand med tanke på hur Lingon reagerade på det så borde jag nog ha frågat om jag hade fått lov och gå förbi med henne där så hon kunde se det, men som sagt det tänkte inte jag på.

 

Vi går in och Lingon är med på noterna. Tills vi kommer till backningen. Då upptäcker hon parasollet och låser sig på det så kände som vi rörde till det och jag var osäker på hur många steg jag tog så trodde vi skulle få fel övning på den. Sen var nästa sitt, sväng höger, sitt. Hon gjorde första sittet och sen låste hon sig totalt, ser inte alls så mycket ut på filmen som det verkligen var, så valde att gå vidare så ytterligare 10 minus var ett faktum. Sen kom vi till en raksträcka som slutade framför honnören där man skulle göra sitt, ett steg höger, kalla in, sitt. Hunden som var i honnören tyckte inte om regnet, gissar jag iaf, så den stod och pep. Något som Lingon tyckte var väldigt läskigt så hon tjuvstarta. Och där försvann ett kvalificerande resultat, men jag var så grymt nöjd med henne för hon hade sån jäkla grym attityd och jobbade på trots regnet. Så när jag gick från honnören eller rättare sagt sprang i ren lycka var jag helt gråtfärdig hur grymt det var. Eller som Mia uttryckte det när vi kom in i tälten: Alltså regn, Lingon och DEN rundan det måste väl vara jättebra. JA! Var allt jag kunde få fram medan jag försökte leta fram kattmaten som var dagens belöning.

 

Glädjeruset blev ju inte precis mindre när jag ser resultatlistan och inser att vi fått 72 poäng. Det betyder att vi hade fått vår RLD A-titel. Kändes så sjukt overkligt. Jag som bara hade hoppats på att vi skulle få lov att starta den klassen i år. Nu helt plötsligt kommer vi inleda nästa säsong i högsta klassen. Så sjukt.

 

När vi får protokollen visar det sig att vi inte fått fel övning på backningen men på de andra två fick vi. Och helt plötsligt inser man att om om inte funnits så hade vi haft 97 poäng. Inte konstigt att rundan kändes grym. För hade det inte börjat regna hade Lingon inte blivit låst på parasollet och då hade vi inte fått -10 för fel övning och inte – 5 bris. Så då hade vi haft 87 och om det inte regnat hade nog inte hunden i honnören pipit och Lingon inte tjuvstartat så vi inte fått – 10 för fel övning och helt plötsligt hade vi haft 97 poäng. Grymma lilla hund..

Lingon RLD A

 

Eftermiddagens tävling var inte mycket att hänga i julgranen. Matte var helt trött i hjärnan och Lingon var verkligen trött. Första gången på länge som jag tycker det märktes att vi inte är där som vi var innan vi behövde satsa på rehabträning. Så att träna upp uthållighet och träna in mästarklasskyltar blir vinterns projekt.

 

Men vi bjöd domaren  på massa skratt iaf alltid något =) Vi har tränat en del för den domaren och efter ett tag upptäcker Lingon att det är hon som står där så hon bara stannar och stirrar på henne. Eva sa att hon inte hade vågat säga något så jag gissar att det var det som var felet. Tror Lingon funderade på varför ”skriker” du inte på min matte idag? 😉

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s